Snart är denna vecka över

Snart har det gått en vecka sedan jag kom ner till Stockholm. Det går bra på jobbet även om jag i vissa stunder känner att det är för mycket att ta in i huvudet, för mycket att lära sig.

Jag saknar inte saker att göra i alla fall, varken på jobbet eller på fritiden. Jag har tittat i kalendern och konstaterat att det kommer att bli mycket resande hem till Hofors, men om man ska jobba i Stockholm och ändå vara mycket hemma så är det här det ultimata jobbet eftersom jag har möjlighet att anpassa mina arbetstider.

Dagens roligaste:
Att jag skriver: Ang utträde ur väggskåp i rubriken för ett mejl i stället för Ang utträde ur CUF (ett tecken på att man nästan koncentrerar sig mer på samtalet brevid än på sitt arbete)

I morgon åker jag hemmåt, brorsan fyller och kommunfullmäktige och nämn hägrar.

Första dagen på RO och hissen stannar.

Till att börja med har jag inte fattat att jag flyttat från Spjutäng och till Stockholm, att jag jobbar som riksombudsman och att jag åker tunnelbana till jobbet. Visst har jag vetat ganska länge att det ska bli så, men det är ändå ovant och konstigt.

Ja, så var den alltså här, första dagen på RO och nya jobbet. Det blev en lång dag med mycket att sätta sig in i och många namn att lära sig. Men Berit gav mig i alla fall en mjukstart, första uppgiften blev nämligen att kopiera massa papper (jag behövde inte utnyttja en allt för stor del av min hjärnkapasitet till detta, vilket kändes skönt)

Efter lunchen hände nog det mest intressanta den här dagen, hissen stannade. Och det är ju bra om hissar gör så när man ska gå ur, när man liksom har kommit dit man ska. Problemet den här gången var att hissen stannade på ett ställe där vi inte alls ville stanna, hissen stannande en halvmeter nedanför källarplanet. Där stod vi som packade sillar och kände varandras andedräkt i nacken. 45 minuter, sedan kom hissföretaget och släppte ut oss.

Jag hade tänkt blogga...

Men det kom ett blåsväder emellan... Ett blåsväder som pustade och frustade sina vindar så hårt att en gran föll för trycket, gav upp sina drömmar om att få uppleva ännu en vår, släppte taget och föll, föll på vår telefonledning. (Och eftersom vi inte bor så centralt (enligt arbetarbladet bor vi i ingenstans) så tar det ett tag för telia att laga) Men nu är det lagat, tack för det televerket.

Lite roliga grejer har ändock hänt (trots att jag bott i ingenstans och varit bortkopplad från cyberrymden) Till exempel har arbetarbladet hört av sig alldeles självmant. Dom ville följa med mig en dag, prata om livet och knäppa kort på mig i skidtrikå... Ja visst, blev mitt svar.

Det blev en ganska konstig dag (då jag dessutom vaknade sju minuter efter att jag skulle träffa reportern). Men det gick bättre sedan och artikeln blev bra (nästan lite skrämmande personlig) och rubriken är ju smickrande...

Länk till; Henrik tanternas favorit.

Hej, nu är det dags...

Nu får det vara slut på det här, det är inte nyttigt att vara ledig för länge. Förutom att jobba lite extra på ICA har jag inte arbetat sedan den 15 december.

Nu är ju helgerna över också (om man inte räkar trettondagen då, men det gör man inte). En trevlig jul hemma i Spjutäng och en blöt och lång nyårsafton i Söderhamn har det varit. Så nu är det alltså dags att bli lite produktiv (ett tecken på det är ju faktiskt att jag bloggar även om det jag nu skriver är helt irrelevant och ointressant) Jag ska lägga lite förslag i fullmäktige, engagera mig mer i min SV-avdelning och se till att kalla till möte i Centeravdelningen. Och sist men inte minst hitta en bostad i Stockholm.

Annars kan jag meddela att min träning går bättre och bättre även om det inte finns ett spår av regelbundenhet i den.

Hörs.